bittersweeet

Jag saknar att prata med er om allt. Att kunna berätta i allt in i minsta detalj och att kunna dela allt med er. Jag saknar att ha vänner som vet allt om mig och som jag känner utan och innan. Att få ta del av era reaktioner, tips och råd. Att bryta ihop i ett gemensamt skrattanfall och att sedan försöka skärpa oss helt utan framgång. Att skratta så att  man inte kan andas utan måste lägga sig ner på marken och flämta efter luft. Sådär så att tårarna börjar rinna samtidigt samtidigt som man kiknar av skratt. Att glida in på vårt favoritämne, gamla minnen. För minnen det är något vi samlat på oss under åren. Att gå igenom dem om och om igen. Vissa av oss har återberättat en historia så ofta att alla kan historen minst lika bra som dem som faktiskt var där i verkligheten. Att helt plötsligt komma till insikt att vi suttit still för länge och att det är dags att leta upp dålig skiva Att hoppa, dansa, fåna oss, porrdansa. Att slutligen utföra den traditionella dansen till  Dr Jones för att sedan trötta kasta sig ner i soffan och pusta ut. Skämta om att konditionen är i toppform för att sedan tvinga sig upp och dansa lite till. Innan vi till slut sjunker ner i soffan för att diskutera något mer eller mindre seriöst ämne. Favoritämnet brukade handla om hur unik och fin vår vänskap var. Att vi skulle vara vänner livet ut. Vi brukade prata om att vi fem var oskiljaktiga. Att vi alltid skulle vara tillsamans. Att umgås med er, brukade vara som balsam för själen. Efter en kväll mer er kände jag mig fullkomligt harmonisk men framför allt, efter en kväll mer er så befann jag mig alltid i ett fullständigt lyckorus. Att känna hur det spritter i hela kroppen för att den innehåller så mycket glädje. Det var länge sen jag kände så och kära vänner jag saknar er så.

Och karusellen tycks inte vilja stanna.