bittersweeet

En mamma kliver på sina två små barn.
Tårarna rinner.
Båda gallskriker.

Tittar upp.
Noterar.
Höjer volymen.

För att stänger ute skriken.
För att stänga ute gråten.

Vad skulle hända om jag ställde mig upp,
skrikande och gråtande? 

Okontrollerat.  

En tanke.
En absurd tanke.

Så jag sitter kvar.
Höjer volymen.

För att stänga ute skriken.
För att stänga ute gråten.

Jag skriver inte.
Inte längre.

Jag har övergått till att fundera,
utan att reflektera.

Om det är bra eller dåligt,
det vet jag inte.

Jag vet bara att det har blivit svårt att skapa.
Att bilda bokstäver, ord och meningar
som ska ha en betydelse. 

Det har blivit svårt.